DET BLEV FEL nästan från början. Hon flyttade in. Hon stannade kvar längre än hon borde. Hon ville inte ut därifrån för hon stod så otrygg. Det får man förstå. Hon tog alltid så liten fysisk plats annars. Tystlåten. Försynt. Bortglömd. Jag var inte beredd på hur stor plats jag hade reserverat. Så låg hon där på sängen. Jag hade förberett mig. Hur många av oss har inte det? Hur många har väl inte beskrivit? För mig blev det en åkning till allt det andra. Varje gång de hade. Det har skapat så många mellanrum. Avbrott. Tomrum. Det blir oordning på tiden. Minnen åker fram och tillbaka. De sitter löst, glider omkring. Därför har jag har fäst mig. Jag vet inte riktigt hur men kanske har jag kastat ankar i mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar